Jag skrivet inte så ofta, knappt alls.. För jag vill inte - gillar inte att öppna mig. Men nu ska jag, för att hjälpa mig själv att hitta tillbaka! När jag va 17 år så tyckte jag inte om hur jag såg ut, jag har aldrig varit tjock eller så men tjejer är tjejer och jag var helt enkelt inte alls nöjd. Jag började för första gången träna på gym & resultaten kröp sig sakta fram och när jag för första ggn insåg att jag nått ett resultat var när folk i skolan 2 år senare började komma fram och tala om för mig hur smal jag blivit.. Jag hade tränat ner mig från 70 till 60 kg.. min kropp var i sitt esse och jag slutade aldrig träna efter de för jag ville hålla mig fina form. JAG VAR NÖJD & jag mådde bra. Mitt liv var på topp och jag var dessutom kär. Att jag var kär i någon som inte riktigt villa ha mig ( till & från ) hjälpte faktiskt till att hålla mig i form, jag ville ju vara snygg och se bra ut för att intresset kanske skulle stanna kvar eller bli BÄTTRE.. Vet inte om det var för att han tillslut gav sig eller om jag faktiskt påverkade med att jag intalat mig själv att jag såg bra ut men jag fick han.. Vårat förhållande va väl kanske inte det bästa men när det var bra - då var det som att sväva på moln... Jag hade en underbar pojkvän - bra jobb - tyckte verkligen om mig själv & allt bara flöt på med allt som borde flyta på om man säger så. För att inte dra ut på det för långt så kan vi hoppa till för ca 2 år sen.. jag va då 19/20 år. Träningen var fortfarande i topp men vad som skulle få mig att bara ge upp är nått som satt ärr i hjärtat - själen & märkt min ryggrad för resten av livet. Min pappa, min pappa... skulle bli sjuk och att ens skriva om det får mig att vilja gråta nu på plats. Men jag ska berätta för jag vet att någon gång så måste jag endå. För det första så var det nu slut mellan mig och han jag dog för i 3 år och jag hade flyttat hem, nyss sagt upp mig från jobbet och börjar jobba på varda/vardasrum som nyss öppnat i västerås. Allt va lite nytt och nervositetet låg i kroppen, sen släpptes bomben.. Att få veta att pappa var inlagd på sjukhus pga någon form av smärtor i magen var väl inte det bästa mitt i mitt fokus om att försöka börja om men jag klarade det ganska bra.. Var hos pappa på sjukhuset så mycket jag bara kunde och bad om att få gå från jobbet tidigare för att kunna vara hos honom, det funkade bra och jag fick in rutin på allt Jobb - pappa - träning osv.. EN SMÄLL I ANSINTET pappa blev oppererad en gång till & när jag fick veta att det var cancer då gick mitt liv under Kommer ihåg den dagen som om det skulle varit igår. när jag fick veta det så var jag hemma, hemma hos mamma där jag nu bodde.. Det första jag gjorde var att gå ut eller snarare springa ut och sätta mig på gräsmattan utanför oss och bara störtgråta, grät så mycket att jag inte fick luft och fattade inte hur fan livet kan va så jävla orättvist. Cancer? det får väl bara gamla personer som rökt eller varit ohälsosamma? Tydligen inte.. Det är här allt faller. Efter att jag fått veta detta så slutade jag träna, all tid skulle gå till jobbet och pappa. det gjorde det också,.. Satt med pappa på sjukhuset så ofta jag kunde, nästan varje behandling var jag där . kilona tickade tillbaka.. tiden gick och pappa blev först bättre sen sämre.. ja sket i vad jag åt och om han ville fika 3 ggr om dagen så skulle jag fan sitta där med han och också göra det! 72 kg slutade det på, mina kläder gjorde ont att ha på och jag blev äcklad av mig själv när jag såg på mig.. men fuck that. Jag kommer ihåg dagen då jag verkligen insåg att han var sjuk. vi va på fotbollsmatch på Sverige - Serbien i STHLM. Pappa gick långsamt när vi gick mot stadion, jag gick med han och höll han i armkrok. När vi kom fram så skulle vi gå upp för en trappa, jag behövde hjälpa han så ja tog tag lite hårade runt hans arm, för att hans kulle få stöd. Rysningarna i hela kroppen när jag kände det.. det fanns inget kvar. Pappa har alltid varit tränad men nu fanns bara skinn och ben i princip, men jag höll i och upp för trappan kom vi. Pappa klarade hela matchen trots att det var mars/april och rätt kallt ute. en krigare ! sista minnet jag har av den sista kvällen vi spenderade tsm var när vi satt hemma och kollade på rocky, pappa ville kolla film och då är det väl klart att vi gjorde det. Jag är inget fan av rocky men jag kollade på filmen och skrattade faktiskt tsm med honom som om det var första ggn jag såg den. en vecka senare så fanns pappa inte mer, 25 juli tog allt slut. mitt liv med, för nu va ja nere på noll. äcklad av mig själv och totalt krossad så flyttad jag tsm med min då bästa tjejkompis till norge. Det fucka ur. Redan efter 1 dagen kunde man känna att det inte skulle funka. Vi hade bestämt att vi skulle kolla på en ny fin lägenhet tsm med 2 andra tjejer och vi fick den faktiskt, jag skulle stå på kontraktet. Jag började komma tillbaka till glädje. Dagen innan jag skulle träffa mäklaren och skriva på så kom bomben, hon skulle inte stanna och jag som sällan blir arg spårade. Jag hade aldrig sagt så mycket elaka ord i hela mitt liv till en person ( ber om ursäkt för det) men jag kände mig så sviken.. Att komma tillbaka efter pappa och sen få en smäll i ansiktet och nu bli lämnad själv i ett nytt land i en ny stad utan jobb och inga vänner. Jag rasade ner.. Det barnsligaste jag gjort i hela mitt liv var att gömma hennes saker för att hämnas när hon skulle flytta hem, jag blev självklart anklagade för att ha snott dom.. men så var det inte. Jag skickde allt på posten. efter att ha tvättat allt trots att inget var smutsigt. Ångesten för att jag betettde mig så barnsligt förtjänar jag, omoget gjort men fan va arg jag var och jag kände mig så jävla sviken. SÅ , förlåt. Efter att nu stå ensam med ingeting utom en lägenhet på 7000 :- i hyra och som tur va nu fått jobb så kände jag mig fortfarande helt dömd av världen. Vafan skulle jag göra? Kunde ju inte flytta hem, ge upp när jag lovat pappa att jag skulle göra han stolt? Sen kom Martina. lifesaver. syster. frugan. soulmate. allt. orkar inte dra hela den historien men hon räddade mitt liv här och är utan tvekan en av dom bästa personerna jag träffat i hela mitt liv, jag älskar dig! så från då till nu. Jag började väl träna lite igen men kom aldrig riktigt tillbaka till mina 60 kg cp super fit. Hur jag än försökte så förlora jag mot mitt nya slöa jag. fan. Försökte med fitnessfighten.. klarade 2 veckor sen drog vi på 5 veckors resan. Här blev det ju inge vidare träning heller. När jag kom hem till sverige efter detta och får höra från den personen jag vet aldrig skulle ljuga för mig att nu syns det ordentlig lisette, då fick de räcka.. Det var i april. Det har alltså tagit ända tills nu 1 JULI att jag ska anmäla mig igen och nu klara detta . Jag ska tillbaka till mitt gamla jag, med start idag. Tack för mig. nu kör jag.